Lindblomma

I dag var jag och hälsade på en person som har en central roll i mitt liv och mitt helande för att slippa skuldkänslorna som jag tydligen bär med mig och som kommer fram så fort jag inte tycker som andra.
Det är min pappa, han som jag inte fick lära känna som liten för att dem vuxna hade agg till varandra och fortfarande har det… ialla fall i den ena riktningen. Men jag är vuxen nu och gör precis som jag vill. Ingen ska bestämma vem jag ska ha kontakt med eller inte.

Jag var 25 år när jag första gången träffade honom och det var inte så lätt alla gånger att få en pappa i vuxen ålder.

 

Under hela min uppväxt har jag fått höra hur dålig min pappa var och vilken skitstövel han var som gjorde si och så mot min mamma. Det är klart att man tror på det då, när det kommer från ens mamma. När sen han höll sig borta så var ju tanken ganska klar med hur han antagligen var som person. Mina tankar och funderingar under hela min barndom blandades och medförde tankar och känslor om svek, aggression och nyfikenhet.

Det fanns perioder där jag längtade efter honom…jag ville ha en pappa precis som alla andra. Jag kunde inte förstå varför inte jag fick ha honom hos mig, eller varför han inte kom och hälsade på mig, när det nu inte var så att han var död eller var på dem sju haven som Pippis pappa.

Vi bodde i samma stad hela tiden… Visst är det märkligt hur livet kan te sig bara för att dem vuxna inte tycker om varandra.
Jag minns att jag fantiserade om att han skulle komma en dag och berätta vem han var.

När jag blev större så pratade jag om det med min dåvarande kille Anders och han tyckte att jag skulle låta det vara. Men hela tiden har saknaden funnits där, på något sätt så är man inte hel. Det fattas något...

Jag hade ett kort på honom och det kortet har jag fortfarande. Ibland stod fotot i min bokhylla och kom mamma så fick jag ta bort det för annars blev hon besviken på mig.
Jag har ju haft en styvpappa sedan jag var 9 år men det är inte samma sak. Man känner att kärleken inte är 100% även om han har försökt att vara där för mig med.
Jag har tre bröder som är mindre än mig och dem kunde jag inte prata med det om för dem två minsta visste inte att vi hade olika pappor (men det får bli en annan berättelse en annan gång) Det var i alla fall också en jobbig bit, jag fick nämligen inte berätta det. Tyvärr så väntade min mamma helt för länge med att berätta det för dem, men som sagt… det får bli en annan historia.

Så här var det i alla fall när jag var 25:
Jag och min väninna Pia var hemma hos hennes kompis Mia, som berättade för mig att hon hade superfin kontakt med sin biologiska pappa och sin styvpappa (som man sa på den tiden)
Jag blev nyfiken och tyckte att det var så mysigt att lyssna på hennes berättelse om sina pappor och bestämde mig den kvällen för att inom två veckor ska jag ha tagit kontakt med min pappa. Det kunde ju inte vara så svårt att få tag på honom, jag visste ju hans namn och som sagt vi bodde ju i samma stad. På något sätt så ville jag ju att han skulle ha kontaktat mig för länge sedan men men, det var ju bättre så här än inte alls.

Jag var då 25 år gammal och detta var på måndagen. På Onsdagen RINGER HAN TILL MIG???? Kan du tänka dig...
Konstigt, men på något sätt så förberedde livet mig för detta och inte förrän jag hade accepterat att så ska det bli, så blev det så:-) Detta är för mig bevis på att det finns något annat än det man kan se:-)
Går man i 25 år och det kan synkroniseras såhär, då måste det vara så...

 

Jag är väldigt glad över att det var han som kontaktade mig.

 

Sen har åren gått och vi har haft sporadisk och ganska ojämn kontakt mellan varven. Ibland har den varit stabilare men hela tiden har min mamma berättat hur han var och jag har försökt att säga till henne att det var mer än 40 år sedan det hände.

Hon har sagt till mig att min styvpappa blir besviken när jag har kontakt med min pappa för att han är rädd för att mina barn ska kalla honom morfar…Det är jättejobbigt för varför måste man välja bort någon. Jag har ju bara blivit född är det då inte min rätt att få ha kontakt med min pappa?

Men hon lyssnar inte och det har hon aldrig gjort. Tyvärr!!!

 

Jag har i alla fall sagt till min pappa i dag att han inte kan sitta och vänta på att jag ska höra av mig utan att han också har en del i vår relation, men han har inte velat stöta sig med mamma för han vet hur hon tänker. Men varför ska inte vi kunna ha kontakt ändå? Det ena behöver inte utesluta det andra. Nu har han lovat att höra av sig mer och han var jätteglad över att jag tog steget denna gången.

 

När jag var där i dag, så såg jag att han hade alla korten på mig som han fått i sin bokhylla och även alla korten på barnen. Det kändes så skönt…han älskar mig ändå även om han har hållit sig borta stor del av mitt liv. Hur har detta livet känts för honom? Ibland gör man saker för att andra ska bli glada.

 

Varför ska det vara så? Man måste ta vara på livet, man vet aldrig när det tar slut…

 

I alla fall har jag varit hos honom i dag och det var mysigt, för han är ändå min pappa…Jag tror ingen kan förstå som inte varit med om det själv, när det känns som om något fattas och man vet att något fattas. Det är jobbigt...

 

Var rädd om dig!!!
Kram
Marie