Lindblomma

Jag bloggar om mina tankar, funderingar och vad som förgyller mina dagar.

Eftertanke...

Publicerad 2011-04-20 16:00:57 i Allmänt,




I dag pratade jag med min goda arbetskamrat om just detta
och kan inte låta bli att citera en artikel från en helt fantastisk tidning.
Leva ps, som jag tycker att alla människor borde prenumerera på :-)



Detta är skrivet av Patricia Tudor-Sandahl

"Följande historia är sann. Kanske har du redan hört den. Vi var många som kände oss berörda när det hände.
Det var en kall vintermorgon på en tunnelbanestation i Washington, för några år sedan. En gatumusikant - klädd lite ruffigt i t-shirt och slitna jeans- ställde sig på perrongen, tog fram sin fiol och började spela Bach. Det var rusningstid. Tolvhundra personer steg av och på tågen under den timme som han spelade. Några tittade förstrött åt hans håll, en och annan saktade in en kort stund, ett fåtal slängde en slant i lådan som han hade ställt framför sig. Barn som ville stanna upp och lyssna drogs vidare av sina föräldrar. Alla hade bråttom. Ingen dröjde kvar. När mannen hade spelat färdigt blev det inga applåder. Antaglien var det ingen som märkte att det plötsligt blev tyst.

Varför är det så märkvärdigt, kan man fråga sig? Är det inte gatumusikantens öde, att inte bli sedd och hörd? Det märkvärdiga är att den som spelade heter JOSHUA BELL och är en av världens främsta violinister. Fiolen var en stradivarius och styckena som hans spelade är bland det vackraste och teckniskt mest krävande som Bach någonsins skrev. Två dagar innan hade han upptätt iför utsålt hus på Lincoln Center i Boston.

Journalisten som skrev om händelsen i tunnelbanan berättar i en intervju att han aldrig tidigare fått en så stark respons från sina läsare. Hundratals människor hade hört av sig och många berättade att de hade gråtit när de hande läst om det. Han blev förbryllad. Vad var det som fick dem att gråta? undrade han.
Även jag rördes till tårar. Mina tårar var för allt det som dagligen går förlorat. För allt vackert som vi inte ser och hör, för att vi inte stannar upp och stannar kvar. Tårar för alla de gånger då vi skärmar av oss från varandra, kretsar runt oss själva. Om vi inte ens hör när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument - vad är det mer som går oss förbi medan vi rusar iväg till annat? Handen på hjärtat: hur hade du själv gjort? Jag tror nog att jag hade varit bland dem som skyndat förbi. Och det grät jag också för"




Detta är så sant så. Jag brukar säga

" Glöm inte att stanna och lukta på blommorna vid vägen"

Det är just detta jag menar...
vi springer och springer....
vi springer ifrån oss själva....

Ha en glad påskhelg!

Kram
Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marie

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela