Lindblomma

Jag känner inte dig, Annette Axmacher!

Jag vet inte hur jag ska kunna nå dig och du har inte tid för mig, så jag skriver här istället.

Men jag blir så ledsen när jag ser reportaget om dig. 

Du kämpar så tappert och lever livet fullt ut även om du är sjuk.

Varje gång som jag har slagit upp Sydsvenskan det sista året och ett nytt inslag har varit om dig,
så har jag blivit lika berörd till tårar.

Du är så tapper och du har levt så nära din sjukdom.

Jag tänker också på hur tapper din familj är, din man och dina fina barn är.

 Det måste vara svårt att vara i din situation och det är säkert inte heller lätt att vara din familj.

När det skrivs såhär i tidningen och visas privata bilder så blir det så påtagligt.
 Det blir så nära. 

Jag har ju hela tiden hoppats att du skulle bli frisk och att du inte skulle få fler tumörer...
men nu är du på Hospis.

Jag hoppas fortfarande och under kan ju ske.

Hoppet är det sista som lämnar människan.

Du skriver att du ska leva ditt nästa liv som frisk.

Jag hoppas att det blir så för i detta livet så har du varit mycket tapper och fått lida mycket,
men ännu kan under ske.

Ge inte upp!

Lycka till Annette!